- EDIT - Shortstory

Ett halvt ark papper

”Vi delar på brevet. Då måste vi ses igen!” ropade Johns barndomsvän om och om igen. John har upprepat de orden för sig själv i närmare tjugo år. Du vet, när en melodi eller låttext fastnar i huvudet och envisas med att stanna. Just så, men hundra gånger värre.

Tim, som vännen hette, hade rivit brevet på mitten och gett John ena halvan. På så sätt kunde de inte läsa hela brevet förrän de träffas nästa gång. Det hade varit Tims idé. ”Det händer att man glömmer bort någon man inte har sett på länge,” hade han sagt. John trodde att han skulle möta Tim nästa dag, men Tim hade inte kommit. Inte dagen därpå heller, inte på tjugo år. Det enda han hade kvar av vännen var ett halvt ark papper.

”Tjugo år!” utropade John och slängde arket på golvet. Han reste sig upp och började hoppa ursinnigt på det.
”Fungerar det där?” frågade en mansröst intresserat.
John vred på huvudet för att se vem som talat, halkade på papperet och landade på ändan. 'Just snyggt,' tänkte han. 'En spräckt svanskota är vad jag behöver.'
Mannen stod lutad över honom och räckte fram handen.
”Tack,” sa John och drog sig mödosamt upp på fötter.

Det ömmade riktigt rejält i arslet så John bytte ställning i fåtöljen.
”Snygg vurpa där grabben,” sa mannen och skrattade.
John tyckte inte att det var rätt av honom att skratta, men föll själv för frestelsen.
”Du bröt inget va?” frågade mannen plötsligt allvarlig.
”Nej då,” försäkrade John. ”Ont gör det, men det är ingen fara.”
Mannen nickade. ”Vad är det där som du så gärna vill mosa?” frågade han och pekade på brevet. John fnyste ”Dunderräkning,” ljög han och plockade upp det.
Mannen rynkade pannan och skakade på huvudet. Han verkade missnöjd med svaret.

”Jaha, ja, det kan varje man relatera till.” Det var menat som ett skämt och mannen log ju faktiskt när han sa det… Men det där leendet nådde inte hela vägen. ”Förlåt mig,” sa John tafatt eftersom mannen märkt att han stirrat på honom. ”Vill du ha en drink herr…” han vevade med handen i luften för att visa att han ville att mannen skulle fylla i själv. Mannen tittade undrande på honom och efter en kort paus sa han att han hette Malkovich. ”Kommer du inte ihåg?”

Vänd bort från mannen hällde John upp rödbrun vätska i två glas. Han knep ihop läpparna och försökte komma ihåg var han hört det namnet förut. "Vem är du?” slängde han ur sig när han vände sig om igen.

"Nej, men Johnnyponken! Visst vet du vem jag är?" sa mannen och flinade åt honom.
John började bli rädd. Så här uppförde sig inte normallt folk. Det värsta av allt var att han inte kunde komma ihåg vart han hade sett den här mannen förut. För han hade väl sett honom förut?
"Vi brukade skrämma gamla tanter och stjäla godis från små barn!" fortsatte mannen kucklande och skuttade ett varv runt John.

Kallsvetten bröt ut och John drog sig undan från mannen. "Du är galen," fick han ur sig. Mannen slutade skratta och blinkade plötsligt till. John skrek när han såg det och tryckte sig upp mot väggen. "Vill du veta vad som stod i min del av brevet, Johnny?"

Brevet… tänkte John och tittade ner på det som han fortfarande höll i handen. Tim, det var Tim som hetat Malkovich i efternamn! John log i triumf när han kom på det.

”Just precis!” sa mannen och pekade upphetsat på John. ”Det var ju du och jag, Johnny.” I varje ord som mannen sa kunde John höra ett eko av Tims röst.

”U… Ut från mitt kontor!” utropade han, skrämd på riktigt nu.

Mannen, som hade samma efternamn som Tim, satte sig ner i fåtöljen och låtsades sätta på sig ett par glasögon. "Brevet var adresserat till din mor, men jag kunde inte låta henne läsa det, du måste förstå Johnny att jag inte gjorde detta med flit. Hon skulle skicka iväg oss om hon visste.” John skrek av fasa då han såg mannens ord komma ur den tolvåriga Tims mun. ”Det står i brevet att vi lider av schizofreni, Johnny. Det betyder att en av oss bara existerar i den andres huvud." Tim höjde rösten och tystade därmed Johns skrik.

John sjönk ner på golvet och höll armarna om sig. ’Nej! Jag är på mitt kontor… Jag har bara… jag har bara somnat en stund och allt det här är en dröm.’

"Är det du eller jag som är verklig?!" skrek Tim och slängde sin del av brevet på honom.

Jag… jag vet inte…